Välj rätt kanal som kulturinstitution

Podden och YouTube är båda fantastiska nya digitala kanaler – men i grunden olika och de uppfyller olika syften. Hur ska man som kulturinstitution se på de två olika kanalerna?

Nyligen producerade Fabel ett avsnitt av Riksutställningars podd Utställningsradion, där vi fick möjlighet att fundera och diskutera kring poddens möjligheter. En sak som dykte upp i samtalen inför podden var jämförelsen mellan video och podcast. Reaktionen ”nä, vi har valt att gå på YouTube istället för podd” är inte alls ovanlig. Det är lite förbryllande, eftersom vi upplever att de två kanalerna är radikalt olika. Podden och YouTube är båda fantastiska nya digitala kanaler – men i grunden olika och de uppfyller olika syften. 

Podden är en kanal för långa, djupa resonemang som lämpar sig ganska illa för stringenta budskap och informationsutbyte. Vi ser podcasten snarare som ett digitalt rundabordsstamtal, där deltagarna tar sig an ett ämne som vi inte vet exakt var slutsatserna och tankarna i samtalet kommer landa. Som lyssnare får du möjligheten att ta del av samtalet som en fluga på väggen eller den tysta bisittaren i soffan på festen.  

Video är å andra sidan är ett mycket mer direkt medium där organisationen får möjlighet att sprida färdigpaketerade slutsatser, redan skapade idéer. Video som kanal ligger närmare föreläsningen, just därför passar det bra för distansföreläsningar eller presentationer. Det kräver stort fokus och lämnar lite till övers för att själv vandra iväg i tankarna, såväl för tittaren som för dem som deltar. Det krävs extremt rutinerade deltagare för att skapa ett levande samtal när en kamera eller publik finns med som en dömande, granskande iakttagare. Även om mikrofonen i podden påverkar deltagarna är det betydligt mindre än vad en kamera eller närvarande publik gör. Genom att livesändningar blivit enklare under de senaste åren ger video också ge en möjlighet för publikt deltagande på ett sätt som podden inte kan. Det livesända samtalet lämnar en dörr öppen för inspel genom till exempel sociala medier och ger en känsla av transparens när du som utomstående kan ”se in” i en pågående verksamhet. 

När vi föreslår podd som medium är det inte sällan som ett verktyg för interna utvecklingsprocesser, att skapa samtal mellan personer som annars inte träffas. Många av de podcasts vi hjälpt organisationer att starta upp fokuserar i själva verket mycket mer på hur podden används inom organisationen, vilka nya samarbeten och processer som startas som en direkt konsekvens av att företaget, föreningen eller myndigheten driver en podd. Podden är också en förbluffande snabb och resurssnål kanal, till skillnad från film som är dyrt, resursintensivt och tekniskt komplicerat. En organisation med rutin kan enkelt gå från idé till ett färdigt poddavsnitt på samma dag, och därmed ger det mycket mer spelrum för att experimentera och utforska. 

Kort sagt upplever vi video är ett överlägset sätt att presentera, informera och visualisera. Pondens starkaste roll är som verktyg för samtal, utvecklingsidéer, skapa relationer och experimentera, Nedan har vi jämfört några olika kanaler som bygger på samtal eller tankeutveckling: boken, videon, podden, konferensen och workshopen. Hur väl uppfyller de olika syften och mål för en organisation? Förutom att i stort sett alla är beroende av en stärk bärande idé så är de förvånande olika. Det här bygger på de traditionella användningsområdena för respektive kanal, självklart finns det undantag och alternativa sätt.

Jämförelse podd/video

Är Kickstarter det nya TV-shop?

På tiden långt innan playkanaler och YouTube var underhållningen på kabelkanalerna under dagar och nätterna ofta begränsad. Antingen fanns Kvinnofängelset och Glamour, eller så kunde du alltid se på hurtiga presentationer av onödiga produkter på TV-shop. Skäggiga män och slanka kvinnor visade och berättade om innovativa lösningar som magmaskinen EZ-crunch, silverputsaren Silver Star eller kösredskapet Nicer Dicer (som även hade den briljanta gurksnurran för dig som ville skapa spännande uppläggningar). Varje gång jag använder ett vanligt rivjärn kan jag fortfarande höra orden: ”Do you know what we call this at home? The knuckle buster!” och undrar hur det där plastiga knogrivningsfria rivjärnet egentligen fungerade. 

Förvånansvärt ofta infinner sig samma känsla när jag besöker Kickstarter. Även om de flesta sajter för folkfinansiering har ett myller av dansuppsättningar, serietidningsprojekt och ekologisk matproduktion så finns de alltid där – de skäggiga männen och deras småtokiga uppfinningar. Mojängerna är snabbast, minst och effektivast, alltid nytänkande och innovativa på gränsen till magiska. De uppfyller behov som vi inte visst att vi hade eller för den delen aldrig kommer att ha (vilket vi ibland inser först när vi får produkten i handen). Och precis som på TV-shops tid så är de nästan alltid bättre på skärmen än hemma.

Ta Neil Youngs musikspelare Pono, som drog in 6,2 miljoner dollar och sedan blev kollektivt utskrattad av alla som inte betalat för den. Den mobilstyrda precisionskokaren Anova drog in 1,8 miljoner dollar men tålde tyvärr inte vatten. Luktväckarklockan? Kanske är smörrivjärnskniven ”The Stupendous Splendiferous ButterUp” en briljant idé för de 15 000 personer som förköpte den på Kickstarter – men jag betvivlar det. 

I många kampanjer finns dessutom en läskigt okritisk inställning till hur nya produkter verkligen fungerar. Ett av de tydligaste exemplen är Solar Roadways, som drog in över två miljoner dollar på Indiegogo under 2014 till en idé om att ersätta vägsträckor med solpaneler. Vid lite eftertanke hade projektet så många tekniska svårigheter att jag skäms över att ens funderat över det. Tanken att bygga vägar av elektronik täckt av mjukt glas och sedan försöka överföra lågspänning över flera mil, blir inte bättre av påpekandet att det vore bättre att bygga avsevärt billigare solpanelstak över vägen istället. Det hindrar inte sajter som Veckans Affärer att okritiskt återberätta om det i termer som ”toppkapacitet” och “genombrott”. 

Sajter som Kickstarter, IndieGoGo och GoFundMe, eller för den delen Fabels egen CrowdCulture, utgör tillsammans en smältdegel av kreativa idéer och personer. I den mångfalden kommer många idéer uppstå som formar vår framtid. Men vi får inte glömma att merparten av dem är banala, onödiga eller bara rent ut sagt korkade. Trots allt, långt efter TV-shop, så använder de allra flesta fortfarande ett vanligt rivjärn.

Published