År 2003 skapade Universitetet i Medellin, Colombia tillsammans med ett lokalt bibliotek i förorten Loma, ett projekt för jobba med minnen och den lokala befolkningens berättelser. Projektet var nog ett ganska typiskt antropologiskt projekt men fyra år in i processen mötte en av projektledarna en internetkunnig person och de bestämde sig för att med gemensamma krafter vidareutveckla projektet. Det oväntade mötet skapade ett flertal mindre organisationer och nya tekniska innovationer.
Mötet gav en förståelse för att internet länkat till annan digital teknik kan ge en kraft i form av spridning och dialog kring lokala frågor, men att det bara är verksam om deltagarna givits förutsättningar att ta kommando över tekniken och vill vara med. Projektet skapade något unik bortom att bara samla in, visualisera och kommunicera minnen, det har skapat debatt och projektet har blivit en del av det lokala politiska fältet samt givit en social förbättring för innevånarna.
I utkanten av La Loma finns en massgrav skapad runt millennieskiftet med 300 offer för paramilitärers härjningar. Massmordet är ett av de tragiska minnen som denna befolkning bearbetar och en av utmaningarna är politikerna inte vill erkänna morden. Denna typ av paramilitära massmord skapar stora bekymmer då det avslöjats att det finns starka länkar mellan paramilitärer och regeringen och ett erkännande blir mycket känsligt. Innevånarna i La Loma är själva knappt erkända, de finns inte med på kartan och har svårt att ställa någon av de folkvalda representanterna till svars.
För att skapa ett tryck för erkännandet behövde de göra sig själva synliga. En av grupperna inom den paraplyorganisation som uppstätt, HiperBarro bestämde sig för att starta ett kartläggningsprojekt för att bevisa urbaniseringen runt massgraven. På de befintliga lokala kartorna eller på Google maps finns inte området utmärkt och från offentligt håll vet man inte riktig hur många eller vem som bor där. Projektet involverade innevånarna i en folkräkning, uppmätning av områdets struktur och ett kartritande men för att verifiera kartorna behövde man satellit- eller flygfoto. Kostnaden för att köpa in bilder var allt för höga för den lilla organisationen, en billigare lösning blev ett måste. Någon kom på idéen att hårdvaruhacka en digital standardkamera så att den tog en bild var 5 sekund och att sedan skicka upp kameran 500 till 1000 meter med hjälp av heliumballonger. Ballongbilderna monterades sedan samman av en mjukvara och underlaget som skapades kan användas som verifiering av de ritade kartorna. De verifierade kartorna byggdes in i det öppna kartverktyget open streemaps. Skillnaden mellan Google Maps och Open Streetmaps kan ni se i bildspelet under artikeln. Ansträngningarna för att hedra offren och processen kring de lokala minnena har nu tvingat de lokala politierna att agera och erkänna försvinnandet av flera hundra människor i La Loma.
För Hiper Barrio och det lokala biblioteket finns det två axlar som skär genom deras arbete, lokala minnen och reflektionen på dessa minnen i ett globalt sammanhang. Minnen samlas in med olika tekniska verktyg, videokameror, ljudinspelning men mest via traditionella intervjuer. Verktyg för reflektionen är bloggar, podcats, vloggar och olika open source verktyg. Att spegla sig i omgivningens återkopplingar hjälper oss i det lokala arbetet berättar bibliotikarien Gabriel Vanegas Montoya. Han hoppas att synligheten ska ge ”empowerment” till innevånarna, men om det inte gör det så i alla fall en känsla av att man inte är helt ensam nästa gång samma tragedi händer igen, för historien brukar upprepa sig.
”Du driver ett ganska litet och lokalt bibliotek, ser du det här som ert uppdrag?” undrar jag. Gabriel förklarar att han snarare ser biblioteket som ett laboratorium än en plats att förvara böcker. Vårt bibliotek är ett nav i en lokal kulturproduktion, funktionen är inte att ge tillgång till kunskap utan det vi måste fråga oss är vad vi gör med kunskapen och vi behöver engagera oss i kunskapsproduktion. Detta gör vi tillsammans med Hiper Barrio, innevånarna och med stöd från akademiker. Om vi inte gjorde så här, varför ska vi då ha bibliotek i förorterna? Ett bibliotek kan inte ses sig själv neutralt, för det är de ändå inte och därför måste vi ta en position. Konsekvensen om vi ser oss som neutrala eller som en förvaringsplats för böcker är att vi understödjer en dysfunktionell upphovsrätt som exkluderar människor från kunskapsproduktion.
Garbriel avslutar: Den fantastiska teknologin skymmer ibland vår syn för vad som är viktigt. Alla generationer måste möta samma utmaningar, kvalité i utbildningsväsendet, transparens, korruption, medborgarinflytande och ge oss möjlighet att bibehålla stoltheten som människor. Vi kommer angripa utmaningarna på olika sätt beroende på vilka verktyg vi har tillgång till men grunden är den sammma. Vi måste nu ta kommando över de nya medierna och rikta kraften mot att lösa de stora utmaningarna.
Är du nyfiken på hur man kan jobba strategiskt med crowdsourcing och öppna strukturer, kontakta oss på Fabel.