På lucia arrangerade vi Re:light Ukraine. Ambitionen var dels att samla in medel till “Defence Robotics” men också att göra en informell mötesplats mellan näringsliv, kommuner, nationella myndigheter och civilsamhälle. Vår hypotes tvådelad dels att trycket för produktiv innovation är högst där behoven är som störst, därför har vi mycket att lära från Ukraina och dels att om vi vill att samverkan ska leda till resultat som ligger bortom det förväntade, måste vi producera nya relationer som länkar organisationer med varierade kvaliteter. En plats där organisationers styrkor kan träda fram, överlappa och ibland skava utan att allt behöver vara färdigformulerat i förväg.
Kvällen gav flera exempel på vad som kan uppstå i sådana möten.
Ett tydligt spår handlade om kompetensutveckling som samhällsbärande infrastruktur. Andreas Flodström berättade om Beetroot, som utbildat över 15 000 IT-specialister i Ukraina. Många av dem använder idag sin kompetens inom olika delar av landets totalförsvar och den pågående digitaliseringen av samhället. Ukraina har på kort tid gått från en undanskymd position i internationella index för offentlig digital service till att idag ligga i toppskiktet efter det fullskaliga krigets utbrott. Sverige har under samma tid trillat ur topp 10 i Europa.
Foto: Andrzej Markiewicz
En viktig lärdom här är att beredskap i dag sannolikt handlar mer om accelererad digitalisering än om en återgång till fysiska lösningar och det kan Ukraina. Men digitalisering kräver inkludering. Vi hörde från Luhansk regionbibliotek en numera mobil verksamhet. Regionbibliotikarien berättade om hur biblioteket arbetar som stödstruktur och resurs för olika myndigheter och målgrupper i övergången till nya digitala tjänster. Utmaningarna är stora, men som Wild Bees visade finns också möjligheter till mer lekfullt och kollektivt lärande, till exempel genom distribuerad hårdvaruproduktion via 3D-printning vilket konkret kan ses på bibliotek i Ukraina.
Vi försökte bygga in teorierna i detaljerna av eventet, under kvällen serverades pepparkakor formade som ukrainska treudden och JAS-plan, bakade med 3D-printade formar. Samt att elektron musikern Roman Gens spelade på modulsynthar. Små gester men också konkreta exempel på hur teknik, kultur och vardag kan flätas samman.
Foto: Andrzej Markiewicz
I ett par av presentationerna blev de industriella och geopolitiska dimensionerna tydliga. En kapten från Da Vinci Wolves robotdivision beskrev arbetet med lokal drönarproduktion i Ukraina. Mycket kan göras nationellt, men beroendet av globala leverantörskedjor – inte minst Kina, beskrevs som en kritisk sårbarhet. Han efterlyste en strategisk industriell autonomi inom EU. Elina Jonsson från Defence hub Sweden i Linköping gav en bild av hur Sverige idag arbetar med försvarsinnovation, med starkt fokus på högteknologiska lösningar.
Här uppstår en intressant spänning. Den ukrainska erfarenheten pekar på behovet av volym, anpassningsförmåga och snabb iteration snarare än en satsningar på ”cutting edge” (egentligen olika former av avancerad teknologi, men sådan som är dyr per enhet respektive billig). Frågan är om EU arbetar för att minska sina strukturella svagheter eller riskerar vi bygga in sig ännu djupare i beroenden när vi bygger topplagret av teknologin.
Ett annat viktigt spår handlade om relationer mellan platser och människor. Lidingö stad berättade om sitt nya vänortssamarbete med Slavuta i Ukraina. City twinning växte fram efter andra världskriget för att bygga relationer mellan tidigare fiender och fick ny betydelse efter murens fall. I dag framstår konceptet som högaktuellt igen, i takt med Ukrainas närmande till EU. Här låg fokus på digitala möten mellan elever i grund- och gymnasieskolan möten som skapade både engagemang och ömsesidig förståelse.
Lidingö stads arbete via kommunala dialoger knyter an till Ivanna Havliuks presentation om teater och musikalproduktioner som når stor publik, både i Ukraina och på turné internationellt. Tillsammans pekar dessa exempel på hur kultur och pedagogik fungerar som verktyg för att väva socialt kapital inte som ett komplement, utan som en central del av motståndskraft och framtidstro. Det säger också något om vikten att civilsamhället är med för att skapa den snabba anpassningen inom stabila ramar.
En slutsats vi tar med oss är att breddade målgrupper inte i första hand handlar om nya managementbegrepp eller segmentering, utan om valet av berättelse. När tilltal, form och innehåll hänger ihop, uppstår en känsla av att fler faktiskt är kallade att delta.
Re:light Ukraine blev på många sätt en påminnelse om att relationer inte är ett ”mjukt” lager ovanpå hårda system utan en form av infrastruktur i sig.
