Reflektioner från en konstquintennal

För fjortonde gången görs Documenta i den lilla staden Kassel mitt i Tyskland. Under 100 dagar besöker nästan en miljon människor staden som till vardags har 100 000 innevånare.

Vi på Fabel bestämde oss för att resa dit för att försöka komma under huden på vad som är en av världens mest inflytelserika arenor för samtidskonst men också för att se hur en långsiktig lokal satsning på ett smalt fält påverkar infrastruktur och planering.

Vad är ett inkluderande evenemang?

Organisationen kring jätteevenemanget närmar sig 70 år och erfarenheten märks, flödena är välplanerade, tillgängligheten är god och informationen är i alla fall tillfredställande. Även om det sista karaktäriseras av en ganska typisk konstvärlds kommunikation som inte är kanske det mest läsartillvända. Informationen förmedlas i en stor mängd olika trycksaker, tidningar och affisher som alla har olika indikationssystem. Man kan tänka sig att det skulle finnas sökbart system i en app eller på en praktisk mobil web men inte – kanske är det ett motstånd mot informationshegemonin.

Oavsett informationen så lyckas evenemanget både vara folkligt och finkulturellt samtidigt vilket är en stor bedrift, inkluderande för flera målgrupper. Öppningsfesten drog ca 10 000 besökare och stämningen var som i ett brasilianskt festivaltåg. Dagen efter deltog vi på ett boksläpp för stjärnan Hiwa K, en presentation så fylld av konstvärldens högtravande språkvärld att det blir svårpenetrerat för den oinsatte. Den parallella existensen av de olika stilarna skapade en härlig atmosfär som var orädd för både det folkliga och pretentiösa. 

Vad kan Documenta säga om samtiden?

Årets utgåva av Documenta sker egentligen på två platser, i Aten och i Kassel. Symbolen av Aten som parallell plats säger mycket, dels handlar det givetvis om att Grekland är i mångt och mycket dörren till Europa för många av de flyktingar som kommer från mellanöstern och Afrika. Samtidigt har Aten varit ett centrum för de senaste årens debatt kring EU:s ekonomi. Båda dessa två teman, flykt och tillgång till resurser återkommer i många av verken som visas upp.

Vad kan konsten säga om samtiden?

För mig var det bästa verket, Check Point Sekondi Loco av Ibrahim Mahama (f 1987) från Ghana. Säckväv som sammanfogats till tältduk vilket draperat två i staden motstående byggnader – vakttorn. Som alltid säger konsten olika saker till sina betraktare men jag läser in en slags dialog med Christo och Jean-Claude som bland annat är kända för draperingen av Riksdagshuset i Berlin. Christo och Jean-Claude har jobbat med konceptet ”revelation through concealment” förståelse genom att dölja. På samma sätt visar Mahamas täckta byggnader både de utsattas levnadssituation i tältläger och låsning bakom gränsen i Kassel.

Temat om flykt, utsatthet och hemvist återkommer i många av verken, hängade båtskrov från Medelhavet är mer makabra inslag och konstnärer verksamma i flyktingläger skapar en slags nästan obehaglig upplevelse när jag själv bor bekvämt på promenadavstånd från utställningshallarna.

Dock tror jag inte man ska tolka urvalet av konstnärer från flyktingläger som ett spektakulärt utspel från Documentas sida, evenemanget har sedan sin start 1955 visat samtidskonst från världens alla delar inte bara de etablerade i väst.

Hur påverkar evenemanget kommunen?

Jag frågar Kasselbor om vad de tänker om uppståndelsen. Det finns en enighet om att det verkligen får platsen att leva och att det är ganska dött och trist de 1700 dagarna mellan evenemangen.

Staden är ungefär lika stor som Norrköping men det finns fyra enorma utställningshallar och många mindre. Är det inte en dum investering frågar jag andra om, är det inte tomt resten av tiden? Nej får jag veta, infrastrukturen är ganska unik och den efterfrågas nästan hela tiden. Det verkar som om att stadens ganska unika satsning betalar sig väldigt väl och ger en mer unik konkurrenssituation jämfört med städer inom pendlingsavstånd.

After-propp

Den 23 februari 2017 presenterade regeringen propositionen ”Kulturarvspolitik för ett Sverige som håller ihop”. Vi får en museilag! En arkivutredning! Ett starkare Riksantikvarieämbete! Förändringar i kulturmiljölagen! Och så mycket mer. Men kommer det spela någon större roll? Vad händer egentligen efter att vi fått en ny kulturarvspolitik?

På scen träffar vi: 
Ann Follin (Statens museer för världskultur)
Maria Jansén (Sveriges Museer)
Qaisar Mahmood (Riksantikvarieämbetet)
Calle Nathansson (Folkets Hus och Parker)
Per Olsson (Kulturdepartementet)

Anmäl dig och en vän här!

 >

Crowden och museet

 Under hösten 2016 arrangerar vi en fortbildningsverksamhet för ett par museer tillsammans med Riksutställningar. Under en av träffarna bjöd vi in några vi tycker visar vägen kring både crowdsourcing och crowdfunding. Vi filmade några av föredragen och här är två av dem.

Internetmuseum, den nyaste medlemmen i Sveriges Museer jobbar med att dokumentera samtidshistoria, de har inga fysiska lokaler utan har bara digitala utställnignar.

Kalmar Länsmuseums arkeologiska avdelning har i verksamheten man presenterar jobbat med en bronsåldersutgrävning Sandby Borg som finns ca 40 cm under jord på södra Öland. I samband med denna har man gjort en av de mest framgångsrika crowdfundingkampanjerna någonsin då man drog in över 500 tkr från publiken.

På bilden uppe till vänster ses en av medarbetarna i Sandby Borgsutgrävningen arkeologihunden Fabel.

 Spänvidden mellan dessa två verksamheter är på ett visst sätt enorm men på ett annat väldigt liten. Museerna arbetar i väldigt olika fält men båda verksamheterna jobbar digitaliserat och  tillsammans med sin publik för att höja kvalitén i sin verksamhet. Båda verksamheterna jobbar också mycket aktivt med sitt berättande men på like olika sätt. I Sandby Borg fallet finns en tydlig dramaturgi, det finns en hemlighet under jorden och du kan bli del i att täcka av historiens mysterier. Alla som sett Indiana Jones förstår lockelsen i den berättelsen. Internetmuseum däremot lutar sig mot en publik som själva vill skriva in sig i historien och berätta om sin roll i svenska internets framväxt, en helt annan typ av utmaning.

Analogt spel om digitala utmaningar

Under hösten 2015 genomförde Fabel ett gigantiskt brädspel för ICA Gruppens ledning och utvalda medarbetare. Syftet med processen var att öka förståelsen för hur ICA Gruppens verksamhet påverkas av digitaliseringen. “The game” fick mycket positiv respons.

”Bra, enkel översikt av komplexa problem”
”Ökar förståelsen för olika avdelningars roll och utmaningar”
”Sååå bra för att skapa nya gränssnitt och förståelse för digitaliseringen”
”Inspirerande sätt att samarbeta”
”Spännade sätt att få igång konversationer och tankar”
”Superkul och givande!”

Kostnaden för att arbeta interaktivt med sin personal är ungefär den samma som att ta in en namnkunnig föreläsare. Den stora skillnaden är att man inte kan luta sig tillbaka och lyssna till klokheter utan måste själv stå för sina beslut och argumentera för dem.

Genom spelet ville vi: 

– Öka förståelsen för digitalitetens komplexitet och påverkan på hela koncernen
– Skapa insikter om vikten av samverkan mellan koncernens eller verksamhetens olika delar för att lösa gränsöverskridande digitala utmaningar
– Så fröer till idéer om hur digitaliseringen kan komma att påverka verksamheten
– Skapa personliga relationer genom att på ett lekfullt sätt gemensamt ta sig an aktuella utmaningar

Om du vill få en bild av hur spelet gick till och höra kommentarer från deltagarna, klicka på filmen ovan.

Den ultimata poddutrustningen

Vi får titt som tätt frågan om vad vi använder för utrustning till de podcasts vi producerar. Det varierar självklart beroende på upplägg men vi vill gärna dela med oss av den vanligaste varianten.

Vi gillar poddar för att det är ett enkelt verktyg och väldigt effektivt när det kommer till exempelvis internkommunikation i stora organisationer eller situationer där det djupa samtalet behövs för att väcka nya tankar. Under några års tid har vi testat oss fram mellan olika tekniska lösningar och landat i något vi trivs bra i för de flesta poddar. Resultatet är en portabel poddstudio för upp till 4 personer som kostar runt 10 000 kronor.

Inspelning/Mixerbord: Zoom H6
Den här brukar gå under namnet ”den magiska podcastmanicken” hos oss. I grund och botten är det en portabel inspelare med upp till fyra ingångar för mikrofoner (XLR) eller annat ljud. H6an kombinerar enklare mixerbord och inspelning i ett, samtidigt som du också får två olika stereomikrofoner på köpet med riktigt bra kvalitet. Den är batteridriven, liten, enkel och har riktigt bra ljud. Den har också en lillasyster som heter H5, något billigare men bara två ingångar för XLR-mikrofoner.
Pris: cirka 3 500 kronor inklusive moms på till exempel 4sound eller eMusic. 

Mikrofoner: SE Electronics sE X1 Vocal Pack (2-4 st)
Mikrofonerna är det absolut viktigaste för bra ljud i en podd, där varje medverkande måste ha en egen. Den här varianten är en stabil röstmikrofon för bra pris, som tar upp lagom mycket av rummet ni spelar in i. Dessutom finns den som praktiskt paket med allt du behöver för att koppla in den i H6an: kablar, upphängning (för att minska ljud från bordet) och puffskydd (så det inte ”puffar” i mikrofonen). 
Pris: 1600 kr/st inklusive moms på till exempel 4sound eller Ordermusic.

Stativ: Röde PSA-1 (2-4 st)
Det här är ett mikrofonstativ som du fäster i bordet med klämma och som sedan ger mycket frihet att sätta mikrofonen så det passar den som pratar. Tyvärr är stativen ganska tunga, särskilt om ni släpar på 4 stycken, så gör ni podd där ni reser runt mycket kanske ett bordsstativ passar bättre. Tyvärr har vi inte hittat något riktigt stabilt bordsstativ för så pass tunga mikrofoner, så det kanske får bli en uppdatering av detta inlägg när det dyker upp.
Pris: 995 kr/st på till exempel eMusic.

För en tidigare kund har vi gjort en grundlig manual för allting funkar rent tekniskt och vilka inställningar som är relevanta. Ladda gärna ner den om du vill veta mer om hur allt funkar!

Du kan höra ett exempel på när den använts i podden Varför ska museer göra podd?, som Fabel gjort för Riksutställningars Utställningsradion.

Välj rätt kanal som kulturinstitution

Podden och YouTube är båda fantastiska nya digitala kanaler – men i grunden olika och de uppfyller olika syften. Hur ska man som kulturinstitution se på de två olika kanalerna?

Nyligen producerade Fabel ett avsnitt av Riksutställningars podd Utställningsradion, där vi fick möjlighet att fundera och diskutera kring poddens möjligheter. En sak som dykte upp i samtalen inför podden var jämförelsen mellan video och podcast. Reaktionen ”nä, vi har valt att gå på YouTube istället för podd” är inte alls ovanlig. Det är lite förbryllande, eftersom vi upplever att de två kanalerna är radikalt olika. Podden och YouTube är båda fantastiska nya digitala kanaler – men i grunden olika och de uppfyller olika syften. 

Podden är en kanal för långa, djupa resonemang som lämpar sig ganska illa för stringenta budskap och informationsutbyte. Vi ser podcasten snarare som ett digitalt rundabordsstamtal, där deltagarna tar sig an ett ämne som vi inte vet exakt var slutsatserna och tankarna i samtalet kommer landa. Som lyssnare får du möjligheten att ta del av samtalet som en fluga på väggen eller den tysta bisittaren i soffan på festen.  

Video är å andra sidan är ett mycket mer direkt medium där organisationen får möjlighet att sprida färdigpaketerade slutsatser, redan skapade idéer. Video som kanal ligger närmare föreläsningen, just därför passar det bra för distansföreläsningar eller presentationer. Det kräver stort fokus och lämnar lite till övers för att själv vandra iväg i tankarna, såväl för tittaren som för dem som deltar. Det krävs extremt rutinerade deltagare för att skapa ett levande samtal när en kamera eller publik finns med som en dömande, granskande iakttagare. Även om mikrofonen i podden påverkar deltagarna är det betydligt mindre än vad en kamera eller närvarande publik gör. Genom att livesändningar blivit enklare under de senaste åren ger video också ge en möjlighet för publikt deltagande på ett sätt som podden inte kan. Det livesända samtalet lämnar en dörr öppen för inspel genom till exempel sociala medier och ger en känsla av transparens när du som utomstående kan ”se in” i en pågående verksamhet. 

När vi föreslår podd som medium är det inte sällan som ett verktyg för interna utvecklingsprocesser, att skapa samtal mellan personer som annars inte träffas. Många av de podcasts vi hjälpt organisationer att starta upp fokuserar i själva verket mycket mer på hur podden används inom organisationen, vilka nya samarbeten och processer som startas som en direkt konsekvens av att företaget, föreningen eller myndigheten driver en podd. Podden är också en förbluffande snabb och resurssnål kanal, till skillnad från film som är dyrt, resursintensivt och tekniskt komplicerat. En organisation med rutin kan enkelt gå från idé till ett färdigt poddavsnitt på samma dag, och därmed ger det mycket mer spelrum för att experimentera och utforska. 

Kort sagt upplever vi video är ett överlägset sätt att presentera, informera och visualisera. Pondens starkaste roll är som verktyg för samtal, utvecklingsidéer, skapa relationer och experimentera, Nedan har vi jämfört några olika kanaler som bygger på samtal eller tankeutveckling: boken, videon, podden, konferensen och workshopen. Hur väl uppfyller de olika syften och mål för en organisation? Förutom att i stort sett alla är beroende av en stärk bärande idé så är de förvånande olika. Det här bygger på de traditionella användningsområdena för respektive kanal, självklart finns det undantag och alternativa sätt.

Jämförelse podd/video

Är Kickstarter det nya TV-shop?

På tiden långt innan playkanaler och YouTube var underhållningen på kabelkanalerna under dagar och nätterna ofta begränsad. Antingen fanns Kvinnofängelset och Glamour, eller så kunde du alltid se på hurtiga presentationer av onödiga produkter på TV-shop. Skäggiga män och slanka kvinnor visade och berättade om innovativa lösningar som magmaskinen EZ-crunch, silverputsaren Silver Star eller kösredskapet Nicer Dicer (som även hade den briljanta gurksnurran för dig som ville skapa spännande uppläggningar). Varje gång jag använder ett vanligt rivjärn kan jag fortfarande höra orden: ”Do you know what we call this at home? The knuckle buster!” och undrar hur det där plastiga knogrivningsfria rivjärnet egentligen fungerade. 

Förvånansvärt ofta infinner sig samma känsla när jag besöker Kickstarter. Även om de flesta sajter för folkfinansiering har ett myller av dansuppsättningar, serietidningsprojekt och ekologisk matproduktion så finns de alltid där – de skäggiga männen och deras småtokiga uppfinningar. Mojängerna är snabbast, minst och effektivast, alltid nytänkande och innovativa på gränsen till magiska. De uppfyller behov som vi inte visst att vi hade eller för den delen aldrig kommer att ha (vilket vi ibland inser först när vi får produkten i handen). Och precis som på TV-shops tid så är de nästan alltid bättre på skärmen än hemma.

Ta Neil Youngs musikspelare Pono, som drog in 6,2 miljoner dollar och sedan blev kollektivt utskrattad av alla som inte betalat för den. Den mobilstyrda precisionskokaren Anova drog in 1,8 miljoner dollar men tålde tyvärr inte vatten. Luktväckarklockan? Kanske är smörrivjärnskniven ”The Stupendous Splendiferous ButterUp” en briljant idé för de 15 000 personer som förköpte den på Kickstarter – men jag betvivlar det. 

I många kampanjer finns dessutom en läskigt okritisk inställning till hur nya produkter verkligen fungerar. Ett av de tydligaste exemplen är Solar Roadways, som drog in över två miljoner dollar på Indiegogo under 2014 till en idé om att ersätta vägsträckor med solpaneler. Vid lite eftertanke hade projektet så många tekniska svårigheter att jag skäms över att ens funderat över det. Tanken att bygga vägar av elektronik täckt av mjukt glas och sedan försöka överföra lågspänning över flera mil, blir inte bättre av påpekandet att det vore bättre att bygga avsevärt billigare solpanelstak över vägen istället. Det hindrar inte sajter som Veckans Affärer att okritiskt återberätta om det i termer som ”toppkapacitet” och “genombrott”. 

Sajter som Kickstarter, IndieGoGo och GoFundMe, eller för den delen Fabels egen CrowdCulture, utgör tillsammans en smältdegel av kreativa idéer och personer. I den mångfalden kommer många idéer uppstå som formar vår framtid. Men vi får inte glömma att merparten av dem är banala, onödiga eller bara rent ut sagt korkade. Trots allt, långt efter TV-shop, så använder de allra flesta fortfarande ett vanligt rivjärn.

Published

Att hitta gemensamma spelregler

Mycket av det vi gör inom Fabel är ett risktagande. Att vilja pröva nya grepp kräver ofta många successiva förbättringar och leder ibland till misslyckanden. Därför är det alltid kul att se något vi jobbat med länge och ständigt förbättrat i slutändan träffar helt perfekt.

Mycket av det vi gör inom Fabel är ett risktagande. Att vilja pröva nya grepp kräver ofta många successiva förbättringar och leder ibland till misslyckanden. Därför är det alltid kul att se något vi jobbat med länge och ständigt förbättrat i slutändan träffar helt perfekt. Med det pedagogiska spelet Komma Överens känns det så.

Komma överens är ett spel för gemensam dialog som bygger på vår spelmotor Allogamy. Den här versionen är gjord i samarbete med Överenskommelsen, vilket är ett ramverk för gemensamma utmaningar för det offentliga och de idéburna. I det här utförandet är fokus att skapa och stärka samarbeten mellan ideella och offentliga aktörer, oftast på lokal nivå. Spelet hjälper till att lyfta blicken, bryta gamla mönster kring samarbetsstrukturer och skapa nya idéer. Genom att axla manteln från en annan aktör i rummet har spelarna fria händer att skapa och utveckla samarbeten efter ett gemensamt mål. Resultatet år ofta ett möte med stor energi och där många nya band knyts mellan deltagarna. I just fallet Komma Överens används det som ett samarbetsverktyg mellan ideella organisationer och offentliga verksamheter, för att se hur ett framtida samarbete kan byggas upp. Att döma av de gånger vi varit med och av videon som Överenskommelsen gjort, så fungerar det väldigt bra.

vimeo://v/123206005

Allogamy är en spelmotor som kan användas till många olika syften, där behovet av att skapa nya samarbeten och gemensamma idéer är centralt. Vi har använt Allogamy i ett flertal olika processer, bland annat var spelet en tändande gnista till surfmässan Coastal Culture som under två år samlade 26000 personer i surfmeckat Varberg i två år och nu lever vidare i andra initiativ.

Kanske Allogamy kan användas inom er organisation? Hör av dig till oss om du vill testa en ny metod för att stärka banden mellan olika organisationer och bidra till innovativa lösningar.

Published
Categorized as Allogamy

Aktantmodellen – ett verktyg för era berättelser

En stark berättelse är grunden för tydlig kommunikation med era målgrupper och för att fylla ert varumärke med något varaktigt. Samtidigt säger många att de saknar metoderna för att tackla den utmaningen. Därför gillar vi aktantmodellen.

Under vår resa med Fabels Värld har vi ofta stött på behovet hos företag, föreningar och organisationer av att skapa levande historier kring den verksamhet de bedriver. Det finns många gånger en känsla av att världen berättar historien om organisationen, snarare än tvärtom. Utan en konkret och stark berättelse upplever många organisationer vi möter att det är svårt att etablera en tydlig kommunikation med sina målgrupper och fylla sitt varumärke med något varaktigt. Samtidigt säger många att de saknar metoderna för att tackla den utmaningen. Därför gillar vi aktantmodellen.

Vi på Fabel har länge arbetat med en enkel metod som bygger på de rollstrukturer som finns med i traditionella berättelser. Aktantmodellen skapades av lingvisten Algirdas Julien Greimas på 60-talet och var används ofta som en analysmetod för texttolkning. Vi har de senaste åren istället använt modellen som en grund för berättelser kring organisationer, kampanjer eller produkter. En enkel workshop genom aktantmodellen kan ge en tydlig struktur för berättelsen och vara starten för att bygga en komplex historia. 

Modellen i korthet
Modellen bygger på sex olika rollstrukturer i en berättelse: avsändare, objekt, mottagare, hjälpare, subjekt och motståndare. Dessa kan vara både konkreta aktörer (Google, Alice Bah Kuhnke, fackförbunden) eller abstrakta aktörer (teknikutvecklingen, makten, människors frivilliga organisering). Relationen mellan dessa är helt centralt för berättelsen vi vill skapa

Låt oss ta James Bond som exempel. Varje äventyr börjar med att skurken (motståndaren) på något sätt hotar den västerländska civilisationen (objektet). Den som uppmärksammar detta är chefen på brittiska underrättelsetjänsten M (avsändaren) som ger ett uppdrag till James Bond (subjektet). I den klassiska berättelsen är subjektet alltid underlägsen motståndaren och behöver därför hjälp av underrättelsetjänstens tekniska geni Q (hjälparen). Tillsammans övervinner de motståndet och ger fortsatt frihet åt medborgarna i den fria världen (mottagaren). Berättelsens aktanter känns igen från de flesta sagor – och kan självklart ge liv åt berättelsen om just er organisation.

Självklart är det också så att vi lever i en komplex värld där den här modellen långt ifrån kan ge hela svaret. Aktantmodellen är inte ett medel för att skapa dramaturgin i er berättelse men ger en enkel ram ur vilken ett mer komplext narrativ kan växa fram. 

Värdet för er organisation
Berättelsen om er organisation eller företag är central för att skapa helhet i er kommunikation och mening för era medarbetare. Det skapar minnen hos medlemmen, kunden eller medborgaren som gör det enkelt att relatera till er verksamhet och era mål. När ni har en tydlig historia att berätta så kan många bitar i er kommunikation falla på plats naturligt, allt från kärnan av ert budskap ned till minsta möbel i entrén på ert kontor.

Aktantodellen kan användas i stort och smått, från att lägga grunden till en organisations kärna, ner till en liten kampanj eller beskrivning. Hör gärna av er till oss om ni behöver hjälp av skapa berättelser inom er organisation. En föreläsning om storytelling eller en halvdags workshop om praktisk användning av aktantmodellen kan vara en snabb start att börja ta kontroll över berättelsen om er.

Även den här texten är skriven med aktantmodellen som grund – hittar du rollerna här?

Transmediadokumentären på 10-talets mitt

Transmedia har passerat ”peak inflated expectations”, den stora hypen är över. Det är bra för då kan formatet börja finna sin form, det blev tydligt på årets Tempofestival i Stockholm. Efter att jag i många år hört om tänkbara scenarion om hur transmedia skulle kunna fungera och hur spännande världen skulle kunna bli så kristalliseras ett antal olika vägar framåt att jobba med transmedia och multiplatformsberättande.

Inom det hårdkokt kommersiella visar LEGO vägen med framgångar som LEGO Minecraft och LEGO the movie samt inköp av rättigheter från stora framgångsrika immaterialrättsliga portföljer som Star Wars. Standardiseringsprotokollet ISTC hjälper till att länka samman försäljning av böcker, interaktiv media med produktderivat oavsätt om det är Mumin, Pippi, Hogwards osv.

En annan plats där transmedia som koncept verkar landa bra är inom fältet av dokumentärer med socialt patos. Här växer det fram både distributionsnoder som på ARTE och finansiella stödstrukturer t.ex. Canadian Filmboard som möjliggör ambitiösa satsningar. Det glunkas om att det är på väg i Sverige men är redan rätt stort i Holland och Canada. En intressant aspekt av alla produktioner är att det finns både ett stöd för en interaktiv användning av produkten och ett linjärt stöd för den som bara vill trycka på play.

I den senare kategorin finns rätt mycket av produktionerna on-line och kan fritt användas. Några riktgit bra tips för den nyfikne är:

ARTE produktionen World Brain utforskar många intressanta och oväntade perspektiv på hur internet är konstruerat och hur det fungerar.

I Refugee Republic har man byggt upp ett kurdiskt flyktingläger i norra Irak i en Google Street Views likande miljö.

Last Hijack handlar om Somaliska pirater, men ur piraternas perspektiv. WOW!

Fort McMoney undersöker den Canadensiska oljeekonomin och vilken påverkan utbyggnationen har på olika lokalsamhällen.