Author: Max Valentin

 

Hur utser man ”Sjuhärads mest innovativa kommun”? Naturligtvis genom kontorstolscurling, gigantiskt sudoku och skulpturbygge.

– Nu är det din tur. Kom igen!

– Ja, tre poäng!

Koncentrationen är fullständig när deltagarna i lag Tranemo turas om att skjuta iväg varandra i en kontorsstol från Kinnarp. Förbipasserande tittar roat på när slipsklädda speldeltagare rullar fram i korridoren.

Det är den 14:e november. Kontorstolscurlingen är en del av entreprenörsspelet Etopi, som Drivhuset arrangerar i samband med E.GO-dagen (Entrepreneurial Go) på Högskolan i Borås. Spelet har samlat studenter, näringslivsrepresentanter och politiker i olika lag med uppgiften att lösa problem vid olika stationer. Runt hundra personer deltar i spelet vars tema för dagen är att utse ”Sjuhärads mest innovativa kommun”. Spelledare är Herman Bolin, självutnämnd knalle, som storstilat inleder tävlingen från scenen:

– Ni har samlats här för att mätas i entreprenörskapets tunga vågskål.

Efter gonggongens ljud har kvällens lag, med namn som Tranemo, Varberg och Svenljunga, tolv minuter på sig att lösa uppgifter iscensatta av olika företag.

Studenterna Catarina Jonasson och Lina Erlandsson läser Affärs- och produktutveckling inom textil vid Högskolan i Borås. Nu tävlar de i lag Tranemo.

– Detta är en möjlighet att träffa folk och ha kul och kanske knyta lite kontakter, säger de.

Vid Gärde Wesslau Advokatbyrås bord testas deras lags argumentationsförmåga då deltagarna får rangordna olika juridiska begrepp utifrån dess betydelse i ett nystartat företag. Uppgiften utlöser flera diskussioner.

– Vad är viktigast att ha fixat först: styrelse eller borgen?

– Bör inte anställningsavtal komma lite högre upp i prioriteringen?

Hos Högskolan i Borås får lagen gissa funktionen på några gamla prylar samt hitta på nya funktioner för desamma. Det som av Tranemo korrekt identifieras som ett verktyg för att tvinna tråd föreslås också kunna användas som ”turbovisp”, drinkmixer och roterande prylhängare. De andra gamla textilverktygen får i tanken fungera som piercingverktyg, kombinerad lampa och cd-spelare samt fiskeredskap.

Dagens övriga stationer är bland annat Espira Tillväxtcenter. Här testas deltagarnas kreativitet genom uppgiften att komma på ett nytt användningsområde för en handduk. På Stiftelsen Föreningssparbanken Sjuhärads station handlar det om att lösa ett gigantiskt sudoku, och hos Almi Företagspartner gäller det att hushålla med resurser genom att köra en bilbana.

Etopi är ett samarbete mellan Drivhuset och Fabel Kommunikation och har utformats med hjälp av studenter från Högskolan för Design och Konsthantverk vid Göteborgs universitet. Spelet utvecklades för entreprenörsdagen på Trädgår’n 2004, och har sedan dess genomförts ännu en gång i Göteborg samt i Skövde och Malmö.

– Spelet innebär att vi sätter upp vissa skal och ramar som sedan anpassas efter beställaren, berättar Andreas Ben Salem på Drivhuset i Göteborg. För de partners som är med är Etopi ett positivt sätt att få fram sitt företags budskap, påverka försäljningen och eventuellt rekrytera ny personal.

Spelet handlar om samarbete, kreativitet och lekfullhet. Målet är att under lättsamma former knyta kontakter, få nya intryck och inspireras i sitt eget entreprenörskap och skapande.

– Etopi gör det lättare att mingla eftersom man samarbetar utifrån en gemensam utgångspunkt, säger Andreas Ben Salem.

Mellan omgångarna genomförs under kvällen i Borås också dueller på scenen. Här ställs lagen inför frågor som ”vem är Sveriges mest underskattade entreprenör” och ”vilken blankett måste man fylla i om man ska starta företag”. På frågan: ”Hur ser Borås ut om tjugo år?” blir svaret ”jättebra” godkänt och utlöser spontana applåder i publiken.

Fyra lag går vidare till finalen. Här gäller det att bygga ihop en staty av de klossar man vunnit i de tidigare tävlingsmomenten. Statyn ska spegla entreprenörskap samt laget som helhet, och ger upphov till varierande former och förklaringar. Bland skapelserna finns bland annat en miljövänlig framtidsbil.

– Den verbala förmågan är idag större än den skulpturala, konstaterar speldomare Leif Johansson efter juryns överläggning.

Slutligen följer juryn devisen ”högst vinner” och Marks Kommun, med sin klossvariant av entreprenören (?) Pinocchio, avgår med segern. Vinnarlaget är dock ödmjukt nog att se segern som ett slag för hela Sjuhäradsbygden. Spelkvällen avslutas med musik och minglande.

Drivhuset planerar redan nya omgångar av entreprenörsspelet Etopi.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

“En av de bästa utbildningarna någonsin!”, var en kommentar efter utbildningsdagen. 120 lärare från Lerums kommun inledde sin termin med en konferens där feedback stod på schemat.

Fabel tränade deltagarna i att ta emot och att ge feedback. I halvdagsworkshopen ingick även att ta reda på sitt feedbackbeteende.

 

Max Valentin och Fredrik Axelzon deltar som föreläsare och håller en workshop för ett museieproducentnätverk under temat: Kan en utställning påverka attityder och beteenden? Seminarium om utställningar och pedagogik som påverkar. Under de två dagarna dyker vi och andra föreläsare ner i aktuella utställningsprojekt där inlevelse, identifikation och samtal står i fokus. Sammantaget blir det inspirationsdagar + workshop i Stockholm 8-9 mars!

Programmet hittar du här.

 

Tänkte göra ett besök på Guggenheimmuseet i New York, men väl i foajén kändes det som en förutsägbar handling. Bestämde mig istället för att besöka en utställning om Tropicália på the Bronx Museum of the Arts. Vilka bra beslut man tar ibland.

Redan i kassan imponerades jag av kassörskan som sade: ”Jaså du är från Sverige. Öyvind Fahlström hade kunnat förekomma i utställningen. Han är ju född i Brasilien”. Kanske var jag ett lätt byte?

Man hade tagit ner den permanenta hängningen och fyllt hela huset med en från São Paulo inlånad utställning. I grund och botten var det en ganska vanlig modern konstutställning: mixed media, affischer, videoart och spår från instalationer. Utställningen visade på en kort, men intensiv, period i Brasiliens historia. Tropicaliá, vilket rörelsen kallades pågick mellan slutet av 60-talet och början på 70-talet, och satte kraftiga avtryck i nationen. Tropicália var uppenbarligen ett paradigm i sig, en tanke som applicerades brett över alla konstformer, såväl musik som film och arkitektur. Den arbetade under en era av militärt förtryck och ifrågasatte den auktoritära regimen, likväl var den provocerande mot de europeiska konstkonventionerna. Det sistnämnda på grund av att man inte drog sig för att plagiera annan konst, inte heller att arbeta med folkligt kitschiga uttryck. En av de för oss mera kända konstnärerna från denna era är musikern Gilberto Gil, som under sin landsflykt bodde i Europa.

Det första verket jag mötte bestod av många små trälådor monterade på väggen. I bakgrunden spelades märkliga ljud. Under ett lock i varje låda spelades små videosnuttar upp. Efter ett tag förstod jag att jag kunde styra vilka ljud som skulle spelas, beroende på vilket lock jag öppnade. Efter lite experimenterande började mixen låta riktigt bra. Jag gjorde en tidsresa i medvetandet och fick en känsla av hur det var att vara på Moderna Museet i Stockholm som barn. Det var helt underbart.

Hela utställningen var konstruerad så att det hela tiden fanns en blandning av medier, vilket gjorde det svårt att tröttna. Förklarande pedagogiska texter utan näsvishet gav sammanhang mellan rörlig bild och interaktiva verk. Det var omväxlande men blev inte otydligt, varje verk gavs mycket utrymme vilket var skönt. Det var ingen loppmarknad där intrycken gjorde mig som besökare trött på kort tid. Det mest spektakulära i utställningen var vad konstnären kallade ett ”supersensoriskt verk” som upptog ett helt rum. Alla sinnen skulle beröras när du gick barfota i sand och halm, bland pratande levande papegojor. Väl ute ur sanden fortsatte det interaktiva temat i nästa rum. Besökarna kunde låna olika pryttlar och attiraljer som på olika sätt påverkade uppfattningen av världen. Jag kunde låna kläder vilka simulerade graviditet med bland annat en stor mage. I mitt tillfälliga tillstånd kunde jag titta på utställningen om tropicáliateater som också fanns i samma rum, för att sedan låna ett par glasögon som ytterligare förändrade uppfattningen om utställningen. Det fanns ett helt batteri med saker i montrarna som man kunde låna och förändra sina sinnesintryck med. På golvet i samma rum var vita skålar utställda i en cirkel, i varje skål fanns bjärt artificiellt färgade vätskor med olika smaker. Skålarna tilldrog sig mycket uppmärksamhet och det var omöjligt att avgöra vad som smakade vad, en skruvad godisestetik där klargult är salt, surt, söt eller bittert. Rummet i rummet som skålarna skapade är ett bra exempel på hur man hela tiden lyckades utnyttja ytan utan att det blev trångt.

Teoretikerna bakom Tropicália införde ett begrepp, kannibalism. Med tydliga referenser ”åt man upp” amerikanska och europeiska verk och outputen blev något unik. Ett bra exempel på detta fanns i det sista rummet i utställningen. På långa bord fanns klippböcker och papper som man kunde vika och förändra och på så sätt kunde man måla om en Mondrianmålning. Dock fanns nog det bästa exemplet i en kort korridor som sammanband två större salar i vilken det hängde ett antal målningar av Fontana. Fontana är han som skär sönder duken, men i detta fall lagades de med hjälp av ett blixtlås.

I hela utställningen fanns inte en enda dator, men väldigt mycket interaktivitet för den som ville. De generösa ytorna och verken i sig uppmanade till deltagande och lekfullhet snarare än ett individuellt och teoretiskt möte med konsten. En känsla som för mig var lika befriande som inspirerande.

Timmarna flöt på och till slut, vid stängningsdags, blev jag utkastad. Uppfylld med upplevelsen av det oväntade promenerade jag längs Grand Central Avenue och jag kände att var människa är en konstnär.