Reflektioner från en konstquintennal

cover

För fjortonde gången görs Documenta i den lilla staden Kassel mitt i Tyskland. Under 100 dagar besöker nästan en miljon människor staden som till vardags har 100 000 innevånare.

Vi på Fabel bestämde oss för att resa dit för att försöka komma under huden på vad som är en av världens mest inflytelserika arenor för samtidskonst men också för att se hur en långsiktig lokal satsning på ett smalt fält påverkar infrastruktur och planering.

Vad är ett inkluderande evenemang?

Organisationen kring jätteevenemanget närmar sig 70 år och erfarenheten märks, flödena är välplanerade, tillgängligheten är god och informationen är i alla fall tillfredställande. Även om det sista karaktäriseras av en ganska typisk konstvärlds kommunikation som inte är kanske det mest läsartillvända. Informationen förmedlas i en stor mängd olika trycksaker, tidningar och affisher som alla har olika indikationssystem. Man kan tänka sig att det skulle finnas sökbart system i en app eller på en praktisk mobil web men inte – kanske är det ett motstånd mot informationshegemonin.

Oavsett informationen så lyckas evenemanget både vara folkligt och finkulturellt samtidigt vilket är en stor bedrift, inkluderande för flera målgrupper. Öppningsfesten drog ca 10 000 besökare och stämningen var som i ett brasilianskt festivaltåg. Dagen efter deltog vi på ett boksläpp för stjärnan Hiwa K, en presentation så fylld av konstvärldens högtravande språkvärld att det blir svårpenetrerat för den oinsatte. Den parallella existensen av de olika stilarna skapade en härlig atmosfär som var orädd för både det folkliga och pretentiösa. 

Vad kan Documenta säga om samtiden?

Årets utgåva av Documenta sker egentligen på två platser, i Aten och i Kassel. Symbolen av Aten som parallell plats säger mycket, dels handlar det givetvis om att Grekland är i mångt och mycket dörren till Europa för många av de flyktingar som kommer från mellanöstern och Afrika. Samtidigt har Aten varit ett centrum för de senaste årens debatt kring EU:s ekonomi. Båda dessa två teman, flykt och tillgång till resurser återkommer i många av verken som visas upp.

Vad kan konsten säga om samtiden?

För mig var det bästa verket, Check Point Sekondi Loco av Ibrahim Mahama (f 1987) från Ghana. Säckväv som sammanfogats till tältduk vilket draperat två i staden motstående byggnader – vakttorn. Som alltid säger konsten olika saker till sina betraktare men jag läser in en slags dialog med Christo och Jean-Claude som bland annat är kända för draperingen av Riksdagshuset i Berlin. Christo och Jean-Claude har jobbat med konceptet ”revelation through concealment” förståelse genom att dölja. På samma sätt visar Mahamas täckta byggnader både de utsattas levnadssituation i tältläger och låsning bakom gränsen i Kassel.

Temat om flykt, utsatthet och hemvist återkommer i många av verken, hängade båtskrov från Medelhavet är mer makabra inslag och konstnärer verksamma i flyktingläger skapar en slags nästan obehaglig upplevelse när jag själv bor bekvämt på promenadavstånd från utställningshallarna.

Dock tror jag inte man ska tolka urvalet av konstnärer från flyktingläger som ett spektakulärt utspel från Documentas sida, evenemanget har sedan sin start 1955 visat samtidskonst från världens alla delar inte bara de etablerade i väst.

Hur påverkar evenemanget kommunen?

Jag frågar Kasselbor om vad de tänker om uppståndelsen. Det finns en enighet om att det verkligen får platsen att leva och att det är ganska dött och trist de 1700 dagarna mellan evenemangen.

Staden är ungefär lika stor som Norrköping men det finns fyra enorma utställningshallar och många mindre. Är det inte en dum investering frågar jag andra om, är det inte tomt resten av tiden? Nej får jag veta, infrastrukturen är ganska unik och den efterfrågas nästan hela tiden. Det verkar som om att stadens ganska unika satsning betalar sig väldigt väl och ger en mer unik konkurrenssituation jämfört med städer inom pendlingsavstånd.