Kulturutredningens avhoppade sekreterare David Karlsson har samlat många tankar och författat boken “En kulturutredning, pengar, konst och politik“. Boken är väl värd att läsa, dels för att det är en reflekterande vandring i Europeisk kulturpolitisk historia men även för att den väcker många tankar framåt.
Ur ett CrowdCulture perspektiv är det mycket intressant läsning. En av författarens slutsatser i boken är att vi behöver flera kompletterande system eller logiker för att finansiera kulturen. Vikten av mångfald av system är något vi skriver under på då vi är övertygade om att mångfald i system ger mångfald i uttryck. Om vi fortsätter att bara förlita oss på experter som idag svarar för i stort sätt alla beslut över de gemensamma resurserna kommer vi inte att kunna möta samhällets behov.
En av de mest grundläggande frågorna i boken är “Varför behövs det en kulturpolitik?”. Frågan besvarar kanske sig själv så länge som vi har en idé om genomföra rendistribution av gemensamma resurser, Kultur ses ofta som våra vardagliga handlingar och politiken kan ses som konflikten om hur dessa medel ska allokeras. Frågan blir extra relevant då beslutsnivån för kulturpengar kommer att ändras i vårt land. Fram till 2015 kommer det ske ett skifte i många stora beslut från statlig till regional nivå. Resultatet av förändringen kan nog bli väldigt bra men många demokratiska utmaningar kommer att segla upp till ytan. Författaren lyfter bland annat fram principen om armlängds avstånd mellan kultur och politik. Principen handlar om att politiken inte ska äga de kulturella uttrycken och därmed många av människans beteenden. Ett sådan förhållningssätt kanske fungerar i auktoritära stater. Här tror vi CrowdCulture kan komma in som ett bra stöd med tanken att ett närsamhälle självt vet bättre var resurser ska ska investeras för att göra störst nytta men att dessa lokala initiativ samtidigt mår bra av att spegla sig i något större och få stimulans från andra grupper.