Det räcker inte att berätta bra

Fabel gör ett uttalande i Riksutställningars nyhetsbrev som oftast blir tanken ganska kondencerad i själva mediabäraren men här på vår hemsida passar vi på att publicera hela uttalandet.
Berättelsen är ett fantastiskt verktyg för att engagera och förklara. På våra museer finns mängder av skickliga berättare för olika medier. Men för att skapa den förändringskraft och engagemang som ibland eftersträvas räcker det inte med att förmedla en gripande Fabel.
Det finns två övergripande utmaningar för att berättelsen ska bli trovärdig och hållbar
Det första är att organisationen själv måste bli ett narrativ eller lära sig av narratologin grundbultarna i berättarkonsten. Hur detta tar sig uttryck kommer se olika ut beroende på vilken funktion eller nivå vi tittar på i museets verksamhet.
Tänk på aktanterna i analysen av berättelsen: hjälten som är huvudperson, med motståndare, hjälpare och åtrått objekt. Den går att tillämpa på muséets verksamhet: Duktiga snickare eller konstnärer är hjälpare där utställningen är hjälten, museet själv är hjälpare i den alternativa berättelse där besökaren är hjälte. En inte så utmanade tanke kanske. Desto svårare att definiera sin opponent, må den vara konkret eller abstrakt. I vårt politiskt korrekta sammanhang kan det vara obekvämt att uttala oppositionen. Men faktum är att opponenten i berättelsen skapar den spänning som krävs för att skapa en riktning, en vilja och en kamp. Den outtalade opponenten kommer ändå finnas där och bakom sin slöja kunna ta många olika former. Förmodligen en större risk än att inte uttala den, eller så resulterar det bara i något platt och trist som ingen bryr sig om. Det räcker alltså inte att leverera en berättelse, den måste genomsyra det organisatoriella tänkandet, ett sannare sätt för en berättande organisation att organisaera sig på än med traditionell management teori.
Den andra utmaningen handlar om att på riktigt bryta åskådarparadigmet. Med åskdarparadigm menar jag den idé som är ganska förhärskande om att man ska leverera något till besökaren eller kunden, sanningen, något intressant eller en upplevelse som besökaren ska insupa och uppfyllas av. Med trevande steg närmar vi oss det deltagande narrativet i det museala rummet, som har en enorm potential för deltagande möten och spänannde kontexter. Tyvärr tenderar försök till detta dock att bli till instrument för att nå nya målgrupper. Men det finns också lysande undantag såsom ”Jakten på den försvunna staden”, en utställning där deltagaren själv blir medkreatör till berättelsen som växerfram (eller i detta fallet grävs fram av besökaren som blir arkeologen) eller ”En resa som ingen annan”, en utställning där deltagaren får prova på att vara flykting och själv kontextualiserar erfarenheterna till sin verklighet. Sammanhang där besökarens egen skaparkraft bjuds upp till dans, tas på allvar och sätts i centrum. Utmaningen är att vrida på utställningensidéen till den grad då de blir öppna, inbjudande koncept som rymmer många berättelser, besökarnas egna berättelser, som de vill ta del av och återberätta.
Genom att betrakta museet med skönlitterära ögon får det ett nytt liv. Ett annorlunda liv. Ett spännande liv.