Tänkte göra ett besök på Guggenheimmuseet i New York, men väl i foajén kändes det som en förutsägbar handling. Bestämde mig istället för att besöka en utställning om Tropicália på the Bronx Museum of the Arts. Vilka bra beslut man tar ibland.
Redan i kassan imponerades jag av kassörskan som sade: ”Jaså du är från Sverige. Öyvind Fahlström hade kunnat förekomma i utställningen. Han är ju född i Brasilien”. Kanske var jag ett lätt byte?
Man hade tagit ner den permanenta hängningen och fyllt hela huset med en från São Paulo inlånad utställning. I grund och botten var det en ganska vanlig modern konstutställning: mixed media, affischer, videoart och spår från instalationer. Utställningen visade på en kort, men intensiv, period i Brasiliens historia. Tropicaliá, vilket rörelsen kallades pågick mellan slutet av 60-talet och början på 70-talet, och satte kraftiga avtryck i nationen. Tropicália var uppenbarligen ett paradigm i sig, en tanke som applicerades brett över alla konstformer, såväl musik som film och arkitektur. Den arbetade under en era av militärt förtryck och ifrågasatte den auktoritära regimen, likväl var den provocerande mot de europeiska konstkonventionerna. Det sistnämnda på grund av att man inte drog sig för att plagiera annan konst, inte heller att arbeta med folkligt kitschiga uttryck. En av de för oss mera kända konstnärerna från denna era är musikern Gilberto Gil, som under sin landsflykt bodde i Europa.
Det första verket jag mötte bestod av många små trälådor monterade på väggen. I bakgrunden spelades märkliga ljud. Under ett lock i varje låda spelades små videosnuttar upp. Efter ett tag förstod jag att jag kunde styra vilka ljud som skulle spelas, beroende på vilket lock jag öppnade. Efter lite experimenterande började mixen låta riktigt bra. Jag gjorde en tidsresa i medvetandet och fick en känsla av hur det var att vara på Moderna Museet i Stockholm som barn. Det var helt underbart.
Hela utställningen var konstruerad så att det hela tiden fanns en blandning av medier, vilket gjorde det svårt att tröttna. Förklarande pedagogiska texter utan näsvishet gav sammanhang mellan rörlig bild och interaktiva verk. Det var omväxlande men blev inte otydligt, varje verk gavs mycket utrymme vilket var skönt. Det var ingen loppmarknad där intrycken gjorde mig som besökare trött på kort tid. Det mest spektakulära i utställningen var vad konstnären kallade ett ”supersensoriskt verk” som upptog ett helt rum. Alla sinnen skulle beröras när du gick barfota i sand och halm, bland pratande levande papegojor. Väl ute ur sanden fortsatte det interaktiva temat i nästa rum. Besökarna kunde låna olika pryttlar och attiraljer som på olika sätt påverkade uppfattningen av världen. Jag kunde låna kläder vilka simulerade graviditet med bland annat en stor mage. I mitt tillfälliga tillstånd kunde jag titta på utställningen om tropicáliateater som också fanns i samma rum, för att sedan låna ett par glasögon som ytterligare förändrade uppfattningen om utställningen. Det fanns ett helt batteri med saker i montrarna som man kunde låna och förändra sina sinnesintryck med. På golvet i samma rum var vita skålar utställda i en cirkel, i varje skål fanns bjärt artificiellt färgade vätskor med olika smaker. Skålarna tilldrog sig mycket uppmärksamhet och det var omöjligt att avgöra vad som smakade vad, en skruvad godisestetik där klargult är salt, surt, söt eller bittert. Rummet i rummet som skålarna skapade är ett bra exempel på hur man hela tiden lyckades utnyttja ytan utan att det blev trångt.
Teoretikerna bakom Tropicália införde ett begrepp, kannibalism. Med tydliga referenser ”åt man upp” amerikanska och europeiska verk och outputen blev något unik. Ett bra exempel på detta fanns i det sista rummet i utställningen. På långa bord fanns klippböcker och papper som man kunde vika och förändra och på så sätt kunde man måla om en Mondrianmålning. Dock fanns nog det bästa exemplet i en kort korridor som sammanband två större salar i vilken det hängde ett antal målningar av Fontana. Fontana är han som skär sönder duken, men i detta fall lagades de med hjälp av ett blixtlås.
I hela utställningen fanns inte en enda dator, men väldigt mycket interaktivitet för den som ville. De generösa ytorna och verken i sig uppmanade till deltagande och lekfullhet snarare än ett individuellt och teoretiskt möte med konsten. En känsla som för mig var lika befriande som inspirerande.
Timmarna flöt på och till slut, vid stängningsdags, blev jag utkastad. Uppfylld med upplevelsen av det oväntade promenerade jag längs Grand Central Avenue och jag kände att var människa är en konstnär.